Snödikter

Det är en grön jul i Skogen i år. Vilket i själva verket betyder barmark, gråkallt och ingen julstämning. Så för att muntra upp mig (och er) kommer här några snödikter jag skrev för tio år sen.

 

Den första snön

Lyckan kvillrar i bröstet                                                                                 som snöflingorna virvlar i gatlyktans sken.                                               Jag vill inte somna lycklig;                                                                           lyckan kanske inte finns kvar när jag vaknar.

 

Snöflingor i mörkret

Snöflingor i mörkret.                                                                                    Världen vilar välsignad                                                                                 i vinterskrud.

 

Vit lycka i själens djup

Vit lycka i själens djup.                                                                                 Vinterns första snö                                                                                        i virvlande dans.

I väntan på Godot

Idag har jag funderat mycket på tid. Eller snarast mitt eget förhållande till tid.

Tid som fenomen är intressant. Det är en fysikalisk storhet, men i själva verket finns inte tid i sig. Det vi tänker på som tid är människoskapat. Det är ett sätt att dela in tillvaron i enheter för förändring. Tid existerar nämligen inte utan förändring.

Vi delar in året i årstider därför att vädret förändras enligt ett återkommande mönster som påverkar växtligheten och naturen omkring oss. Vi delar in årstiderna i månader därför att månen och jorden ändrar positioner relativt varandra på ett observerbart sätt. Vi delar in dygnet i natt och dag därför att jorden rör sig kring sin egen axel och därmed regelbundet lägger halva planeten i solskugga.

År, veckor, timmar, minuter och sekunder är begrepp som inte mäter något annat än godtyckligt bestämda enheter av förändring. Om någon förändring sker. Här kommer min poäng: om ingen förändring sker, förflyter det då egentligen någon tid?

Jag är arbetssökande. Har varit det i ¾ år nu, den här vändan. Och konstaterar att jag har all tid i världen. Eller nästan ingen tid alls, beroende på hur man vill uttrycka det. Det finns nämligen inga bestämda enheter för förändring i mitt liv. Eller nästan inga. De som finns ligger långt isär.

Visst har jag dagar och nätter som alla andra, men det finns inget som bestämmer att jag måste göra något särskilt under endera dagtid eller nattetid. Kanske är det därför jag har så otroligt svårt att få dygnet på rätt köl, vilket jag skrivit om tidigare. Jag har lyckats sabba min biologiska klocka så att jag inte heller upplever hunger som tillräckligt tvingande förändring för att byta aktivitet.

Jag sysselsätter mig, det gör jag. Men det är jag själv som bestämmer med vad, och hur länge. Jag har ingen arbetsdag, ingen agenda. Den enda regelbundna aktivitet jag har numera är kören jag övar med en gång i veckan. Varje annan rolig sak som bryter monotonin blir superviktig.

Kanske får jag skylla mig själv. Kanske är det mitt eget fel att jag är odisciplinerad och inte klarar av att mäta ut lagom enheter för att göra sådant som måste göras – söka jobb, laga mat, diska, städa – och sådant jag vill göra – sy, brodera, virka, sticka, läsa, skriva. Det har till och med gått så långt att sådant jag egentligen vill göra inte känns viktigt att göra. För det behöver inte göras nu, så att jag hinner göra det innan nästa tidsperiod för det jag måste göra inträder. Jag kan göra det när som helst. Och när jag kan göra det när som helst, blir det inte gjort alls.

Eller kanske är det en följd av ett systemfel under min uppväxt. På bloggen Magnihasa finns en intressant post om hur skolan har lärt oss att allt ska göras i slutna tidsenheter och att egna initiativ bestraffas.

Men hela själva systemet med att vara arbetssökande upplever jag som I väntan på Godot, Samuel Beckets drama. Finns det jobb? – Det påstås det. Kvalificerar jag för jobb jag är intresserad av? – Det påstås det. Är jag anställningsbar? – Det påstås det. Kommer jag att bli anställd igen? – Vem vet?

Man borde inte sova när natten faller på

Mamma är så konstig. Om kvällarna, när vi är klarvakna, då vill hon att vi ska lägga oss. Men om morgnarna, när vi sover, då vill hon att vi ska gå opp.” – Citerat ur minnet från Lotta på Bråkmakargatan av Astrid Lindgren

Det här citatet har dykt upp i huvudet på mig under de senaste kvällarna. De senaste kvällarna när jag varit vaken efter 24:00 och undrat varför jag inte sover om nätterna.

Jag råkar vara en sådan där människa som är en utpräglad nattuggla. Jag tror att jag varit det i hela mitt liv. Som spädbarn var jag visserligen föredömlig och sov från 19:00 till 07:00, men från det att jag själv varit medveten om sovtid och vakentid har jag föredragit att vaka om nätterna och sova om dagarna.

När jag gick på dagis i fem-sexårsåldern fick jag t ex inte sova middag med de andra barnen, för då somnade jag inte på kvällen. Istället blev jag inskickad på en annan dagisavdelning där jag varken kände de andra barnen eller personalen.

Min syster är likadan. Hon är 3,5 år äldre än jag. Jag minns ett tillfälle när vi dygnade tillsammans. Även detta var när jag var i fem-sexårsåldern. Efter att ha legat vaken några timmar i mitt eget rum gick jag in till Syster. Hon var också vaken. Så jag fick krypa upp i hennes säng, och sedan låg hon och läste högt för mig ett tag (jag hade inte lärt mig läsa än). Men sen tröttnade hon på högläsning och ingen av oss var sömnig än, så vi satte oss att rita istället. När vi hade ritat ett tag och tröttnat på det kom någon av oss på att vi kunde ju hoppa twist* i hallen. Sagt och gjort – vi släpade ut ett par köksstolar i den avlånga hallen, fäste ett twistband runt dem och hoppade således twist i hallen. Detta sysslade vi med mellan 4 och 6 på morgonen, tror jag. Vid 6-tiden gick vi in till mamma och frågade om hon inte skulle kliva upp snart. Hon skickade in oss i köket för att göra frukost…

Jag antar att det här var en natt till lördag eller söndag, men jag vet inte. Jag har inget minne av hur trött jag var under den följande dagen, eller hur lätt eller svårt det var att somna nästkommande kväll. Jag vet bara att jag var vaken en dag, en natt och en dag till i sträck.

Under min skoltid föredrog jag alltid att göra läxorna på kvällen efter tv-tittandet, inte på eftermiddagarna. (Det här var på den tiden då tv hade sändningsuppehåll om nätterna.) När jag studerade på universitetet satt jag ofta uppe till 1-2-tiden och pluggade. I alla fall om jag inte hade lektion dagen efter, eller om vi hade eftermiddagslektioner.

Jag piggnar till och blir mitt bästa jag omkring 21-21:30 på kvällen. Nästan oavsett hur trött jag är, eller har varit under dagen, så piggnar jag till då. Några av de bästa samtal jag varit med om har förts omkring och efter midnatt. Jag får idéer och uppslag, känner inspiration att skriva eller göra saker efter midnatt.

Det är som om tiden mellan midnatt och gryning är bonustid. Världen är svept i mörker, allt är tyst omkring. Det finns inga måsten. Natten är frihet, tid utanför tiden. Så varför skulle man sova då?

Och så fick jag syn på den här bloggposten, som förklarar samma sak ur ett annat perspektiv: varför programmerare programmerar om natten. Väldigt intressant.

* För er som inte vet det är ett twistband ett långt resårband som är hopknutet till en lång ring. Två personer står och håller ut bandet i varsin ände så att det bildar en rektangel. De övriga deltagarna hoppar i tur och ordning ett mönster över/på bandet. Det gäller att göra mönstret rätt och utan att trassla in sig för att ta sig vidare till nästa nivå. Misslyckas man får man byta plats med en av ”stolparna”. Svårighetsgraden höjs genom att bandet flyttas från att vara runt fotknölarna på ”stolparna” och ända upp till axlarna.

Meningen med livet eller det här med att ge och att få

@Rikard_Nilsson ställde häromdagen frågan ”varför är det roligare att ge än att få?” på twitter (eller i alla fall en fråga med den innebörden, om jag nu inte minns ordagrant). Jag svarade: ”För att se reaktionen hos mottagaren. Att veta att man valt precis rätt gåva till den personen.”

Jag är ganska bra på att välja presenter att ge bort, om jag får säga det själv. Om jag känner personen väl är det lätt. För det mesta. Personer jag känner mindre väl är det svårare att hitta bra presenter till. För poängen är ju att ge bort något som den andra verkligen uppskattar, något som minner om det band som finns mellan givare och mottagare.

En present som fick precis den reaktion jag hoppats på var när min gode vän Mackan fyllde år förra året. Vi hade så smått börjat hitta varandra i ett gemensamt litteraturintresse och han hade nog börjat prata med mig om Lovecraft – en författare jag kände igen namnet på men inte hade läst något av eller kunde placera. En av de mest kända varelserna från Lovecrafts värld är Cthulhu – en mycket gammal gudom vars utmärkande drag är tentakler i ansiktet och vingar på ryggen. Ja, och så att han driver folk från vettet innan han förtär dem.

Jag googlade lite på det där monstret och snubblade över en blogg från en tjej som virkade såna där och sålde på etsy.com. Men hon hade också en länk till en annan blogg där mönstret till figuren fanns. Eftersom jag själv handarbetar och det inte verkade vara ett alltför svårt mönster kom jag fram till att en sådan här liten figur skulle vara den perfekta presenten till Mackan. Vilket det visade sig vara. Han bloggade om det här.

Vad har nu detta med meningen med livet att göra? Jo, detta att ge ut av sig själv, av sina tillgångar, av sin tid eller möda – allt detta är ett uttryck för kärlek. Kärlek som attityd till sin omgivning. Att se dem man har omkring sig, att göra livet lite lättare, lite bättre för dem.

När man har fått kläm på det där att ge till dem som står en närmast är det läge att lyfta blicken och se dem som står lite längre ifrån en. Dem som har det sämre än en själv. Det kan vara svårt att veta vad man ska göra där, men det finns organisationer man kan vända sig till. Vid den här tiden på året har t ex Frälsningsarmén Julgryteinsamlingar över hela landet.

Och vill man göra en insats på den globala arenan såg jag bussreklam för den här organisationen häromdagen: http://secretsantamovement.com/ Ge bort en get och förändra livet för en hel familj.

Nu blev det här på slutet ganska fokuserat på att ge monetära gåvor. Det är inte min poäng. Bidra med vad du har att ge – i tid, i engagemang, i omtänksamhet. Franciscus av Assissi lär ha sagt: ”Predika så mycket du kan. Om nödvändigt, använd ord.” Det är så jag vill leva. Det är därför jag är här: för att göra världen lite bättre, för en människa i taget.

Hej och välkommen till min skog!

Här mellan höga träd silar solen genom bladverket och vinden är ljum. Om du vill slå dig ner en stund finns det flera mossiga stenar eller stockar att sitta bekvämt på medan vi pratar om livet, universum och allting. Framåt kvällningen väcker vi stockelden och berättar sagor för varandra. Om vi vill. Eller så sitter vi bara tysta och tittar in i elden. Emellanåt kanske någon deklamerar en dikt eller tar upp en sång.

Det finns en tjärn där borta, om du är törstig och söker förfriskning. Kanske även ta ett dopp. Djupdykning är fullt tillåtet. Men ett varningens ord: den är bottenlös.

Ja, och så finns det ett träsk här också, nånstans. Det flyttar runt lite, så jag vet aldrig riktigt var det är. Emellanåt går jag ner mig i det, men jag har alltid kommit upp igen – ibland har jag behövt hjälp med det. Jag hoppas du slipper stöta på det.

Jag tror det är allt du behöver veta just nu, förhoppningsvis lär vi känna varandra så småningom. Kom lek med mig nu!