I väntan på Godot

Idag har jag funderat mycket på tid. Eller snarast mitt eget förhållande till tid.

Tid som fenomen är intressant. Det är en fysikalisk storhet, men i själva verket finns inte tid i sig. Det vi tänker på som tid är människoskapat. Det är ett sätt att dela in tillvaron i enheter för förändring. Tid existerar nämligen inte utan förändring.

Vi delar in året i årstider därför att vädret förändras enligt ett återkommande mönster som påverkar växtligheten och naturen omkring oss. Vi delar in årstiderna i månader därför att månen och jorden ändrar positioner relativt varandra på ett observerbart sätt. Vi delar in dygnet i natt och dag därför att jorden rör sig kring sin egen axel och därmed regelbundet lägger halva planeten i solskugga.

År, veckor, timmar, minuter och sekunder är begrepp som inte mäter något annat än godtyckligt bestämda enheter av förändring. Om någon förändring sker. Här kommer min poäng: om ingen förändring sker, förflyter det då egentligen någon tid?

Jag är arbetssökande. Har varit det i ¾ år nu, den här vändan. Och konstaterar att jag har all tid i världen. Eller nästan ingen tid alls, beroende på hur man vill uttrycka det. Det finns nämligen inga bestämda enheter för förändring i mitt liv. Eller nästan inga. De som finns ligger långt isär.

Visst har jag dagar och nätter som alla andra, men det finns inget som bestämmer att jag måste göra något särskilt under endera dagtid eller nattetid. Kanske är det därför jag har så otroligt svårt att få dygnet på rätt köl, vilket jag skrivit om tidigare. Jag har lyckats sabba min biologiska klocka så att jag inte heller upplever hunger som tillräckligt tvingande förändring för att byta aktivitet.

Jag sysselsätter mig, det gör jag. Men det är jag själv som bestämmer med vad, och hur länge. Jag har ingen arbetsdag, ingen agenda. Den enda regelbundna aktivitet jag har numera är kören jag övar med en gång i veckan. Varje annan rolig sak som bryter monotonin blir superviktig.

Kanske får jag skylla mig själv. Kanske är det mitt eget fel att jag är odisciplinerad och inte klarar av att mäta ut lagom enheter för att göra sådant som måste göras – söka jobb, laga mat, diska, städa – och sådant jag vill göra – sy, brodera, virka, sticka, läsa, skriva. Det har till och med gått så långt att sådant jag egentligen vill göra inte känns viktigt att göra. För det behöver inte göras nu, så att jag hinner göra det innan nästa tidsperiod för det jag måste göra inträder. Jag kan göra det när som helst. Och när jag kan göra det när som helst, blir det inte gjort alls.

Eller kanske är det en följd av ett systemfel under min uppväxt. På bloggen Magnihasa finns en intressant post om hur skolan har lärt oss att allt ska göras i slutna tidsenheter och att egna initiativ bestraffas.

Men hela själva systemet med att vara arbetssökande upplever jag som I väntan på Godot, Samuel Beckets drama. Finns det jobb? – Det påstås det. Kvalificerar jag för jobb jag är intresserad av? – Det påstås det. Är jag anställningsbar? – Det påstås det. Kommer jag att bli anställd igen? – Vem vet?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s