Fyller en, fyller alla, fyller särskilt jag …

Jag fyllde år för drygt en månad sen.

Hur många är oviktigt i sammanhanget, men det är i alla fall många nog för att jag ska kunna säga saker som ”men det var för 15 eller 20 år sen”. Och det är få nog för att jag ska kunna känna mig främmande för tanken att jag kan ha ett tidsperspektiv på 15 eller 20 år bakåt i tiden i min egen livshistoria.

Nå. Jag fyllde år. Och fick en hälsning från pastorn i min uppväxtförsamling.

Konsten att fylla år är att låta varje dag vara fylld med Närvaro! Grattis! löd den.

Det fick mig att fundera. På det här med att fylla år.

Fylla år.
Som ett hål att stoppa igen.
Dag efter dag efter dag i en ändlös rad.
Tomhet efter tomhet att utplåna.
Fylla. År.
Fylla. Med vad?

Det funderar jag på just nu, när livet känns så oändligt långt, tomt och meningslöst. När jag inget vill, inget förmår.

Och häpnar över alla dessa år, som, trots allt, ändå fyllts.

——-

(Om du undrar över bloggpostens titel, så är det en allusion på en sång av David Schutrick från mitten av 90-talet. Tyvärr har jag inte hittat den online.)