Träskvandring II

Efter en natt då jag för det första hade väldigt svårt att somna och för det andra vaknat många gånger, vaknar jag till slut tidigt (naturligtvis) med ett driv att äntligen få kliva upp och göra något – men så fort jag är uppe avdunstar förstås all drivkraft som morgondis i sommarsol. Alla idéer som tumlade om i huvudet leker kurragömma med medvetandet och låter sig inte lockas fram. Istället fylls hjärnan av en sång som skrevs och framfördes av ett rockband i ungdomsgruppen i min uppväxtförsamling.

 

Här och nu
ser jag ingenting
av det som jag såg en gång.

[—]

Ja, jag önskar att jag
kunde tro lite mer
på att du har förmåga
att göra under.

Ja, jag önskar att jag
kunde tro lite mer
för du har ju förmågan
att göra under …

 

Och jag tänker att det kommer att bli en sån dag. Efter två timmars vakenhet kommer jag att bli dödstrött igen, och vare sig jag lägger mig och somnar om igen eller ej kommer tröttheten att sitta i resten av dagen. Jag kommer inte att få något gjort idag heller.

Hur länge, Gud?
Hur länge måste jag vänta på dödens befrielse?

 

Ja, jag önskar att jag
kunde tro lite mer
på att du har förmåga
att göra under …