Krakens årsdag

Den här veckan är det ettårsjubileum för min träskvandring – denna omgång. Ännu ser jag varken början eller slut, bara träskmark överallt. En och annan fast tuva, visserligen, men fortfarande träskmark. Så jag firar denna milstolpe med en liten dikt.

 

Krakens årsdag

Tentakler i en tekopp
Mörkrets virvlar stiger
Töm den om du vågar
Drick dig sanslös

I ett slag övergick livsledan i livsångest
Med förfärande tydlighet lyser all strävans meningslöshet klar
Det finns själsmörker som ingen choklad i världen kan fördriva
Vi har alla ett oändligt behov av tröst

 

 

Idag är ännu en dag när jag funderar på det här med tid. På ord som otid och tidsfördriv. Dagar som den här står jag utanför tiden, ensam och avsides. Jag är misteln som långsamt slingrar sig runt de övriga förhållandevis snabbväxande murgrönestjälkarna. Bara ibland får mitt och era tidsplan kontakt, för en kort stund delar vi samma rumtid – sedan står jag ensam vid sidan av igen. Undrar om det var så här Momo i Momo eller Kampen om tiden av Michael Ende kände sig när de grå männen gav henne all tid i världen medan de stal den för alla hennes vänner?

När ingen delar ens tid spelar det ingen roll vad man gör med den. Därför sitter jag i soffan, seg och initiativlös, låter tv:ns utbud skölja över mig, vare sig det är intressant eller ej. Betraktar människor som inte har med mig att göra. Åskådare till andras liv.

Varifrån kommer alla andras drivkraft? Varför vill jag ingenting? Och i den mån jag vill någonting, varför är det så svårt? Inte var det väl det här Gud tänkte när han skapade människor?

Herren Gud sade: ”Det är inte bra att mannen är ensam. Jag skall ge honom någon som kan vara honom till hjälp.” 1 Mos 2:18

Var finns min kommunitet? Var finns mitt sammanhang? Var är min hjälp?

Kampen om tiden