Avigsidans hemligheter

Häromdagen var vi på Landskrona museum och såg utställningen ”Avigsidans hemligheter”. Här följer museets egen presentation av utställningen:

Avigsidans hemligheter -kläder ut och in

Visas på Landskrona museum 17 maj – 2 augusti

Klädernas avigsidor har länge varit hemliga, men nu avslöjar vi dem på Landskrona museum.

De berättar om sömmerskor och skräddares skicklighet men även om slarv, knep och konster, lappar, lagningar och gömda fläckar, sköna etiketter och oväntade foder.

Avigsidan handlar dock lika mycket om prestige och status, sidenmjuka förhoppningar och stenhårda illusioner om vilka rätsidan sällan skvallrar.

Landskrona museum har tillsammans med dräkthistorikern Tonie Lewenhaupt gått igenom museets dräktsamling och funnit oväntade, spännande, gripande och vackra hemligheter från början av 1800-talet fram till vår tids modeideal.

Det var en liten utställning – två rum med tre småmontrar och en stor monter med klädesplagg i vardera rummet, samt bilder på fina märkesetiketter på väggarna – men man skulle nog kunna säga massor om det som visades. Jag önskar, så här i efterhand, att jag hade kunnat gå en guidad tur med någon skrädderikunnig, för att få ut så mycket som möjligt av utställningen. Jag tog dock några bilder (med mobilkamera, och jag är inte fotografiskt intresserad så bildkvaliteten är inte den bästa) som jag vill berätta lite om.

Brun aftonklänning m organzainfodringarHär är en bild på en brun (grå-rosa, enligt museets text) aftonklänning där axelpartiet styvats med ett ok av organza för att rätsidan ska vara riktigt slät och fin. Likaså har kjolen en infodring av organza för att hålla ut vidden. Infodringen är fäst i fållen nertill samt mot kjolvådernas sömsmåner och hålls upprätt med band som är fästa i sömmen mellan kjol och liv. Jag har inte sett den här lösningen på moderna plagg förut, men idén är densamma som nyttjades i 17- och 1800-talets krinoliner. Då var det ringar av stål, valben eller vide som fästes ihop med band till korgliknande ställningar som höll ut kjolvidden.

Någon kanske undrar vad det är för vitt som sitter under ärmhålet? Det är en så kallad svettlapp. Det här plagget är sytt i ett sidentyg (tror jag) och för att skydda tyget från svett och smuts satte man i sådana här lappar under ärmhål och vid kragar. Dessa sprättades ur och tvättades och syddes tillbaka efter varje användning, medan plagget i sig förmodligen aldrig tvättades, utan vädrades och borstades. Om man fick fläckar så tvättades de bort på en gång. På vardagsplagg var det fram till 1960-talet vanligt med lösa kragar och manschetter, som kunde tvättas ofta.

Blank sömsmånskantning, kappaHär är ett annat exempel på en smart sömnadsteknisk detalj: sömsmånskantning. Detta är en ofodrad kappa av svart ylle. I ett fodrat plagg ligger sömsmånerna skyddade mellan två tyglager, men i ett ofodrat plagg kommer sömsmåner att utsättas för direkt nötning, och därmed riskera att fransas upp. Man kan se den mer ruggade ytan på axelpartiets sömsmån alldeles bredvid.

Det finns olika sätt att lösa detta problem; här har man valt att bandkanta ärmhålets sömsmåner. Men man har inte valt ett band, vilket som helst, utan man har valt ett band med en blank yta. Det är förmodligen en remsa fodertyg (samma tyg finns som infodring i änden av ärmarna) man använt sig av, där man vikt in kanterna och sytt fast tygremsan runt ärmens sömsmåner. Troligtvis är det fastsytt för hand, men det kan också vara medsytt i den söm som fäster ärmen mot resten av plagget (jag kunde inte avgöra vilken metod som använts i detta fall).

Fördelen med att ha ett blankt tyg som bandkantning är att det är lättare att ta på och av sig kappan eftersom det blir mindre friktion gentemot andra klädesplagg. Dessutom kommer antagligen kappan att sitta snyggare på kroppen, av samma anledning.

Fickdetalj, kappaUtställningen visade inte bara på tekniska eller praktiska detaljer, utan även vackra detaljer. Som det här exemplet på en innerficka i en visitkappa. Den här fickan sitter alltså på insidan, och ses i princip bara av bäraren själv. Trots det har man lagt möda på att göra en vacker veckad volang som kantning på ficköppningen och två rosetter som förstärker ficköppningshörnen (som ju utsätts för påfrestning varje gång man stoppar ner handen i fickan). Fodret är vadderat, därav rutmönstret (dvs sömmar som håller vadderingen på plats).

Lila dräkt, rätsida Slutligen vill jag visa ett exempel på en annan vacker detalj – hur man kan matcha foder med yttertyget. Bilden här ovanför visar en lila damdräkt, ca 1905-1910, med snörmakeridetaljer. (De syns väldigt dåligt på bilden, men möjligen kan man uppfatta lodräta bårder i svart på jackans och kjolens framsidor.) Bilderna här nedanför visar dräkten snett framifrån respektive bakifrån, med jackan vänd ut-och-in så att det vackra fodret i svarta, lila och vita ränder syns. Jag blev alldeles kär i det här plagget, jag tycker fodret är fantastiskt fint. Om jag kunde hitta ett sådant foder idag skulle jag på allvar överväga att göra ett vändbart plagg med det, så att jag även hade möjlighet att visa upp det vackra fodret!

Lila dräkt, framsidaLila dräkt, baksida