Avigsidans hemligheter

Häromdagen var vi på Landskrona museum och såg utställningen ”Avigsidans hemligheter”. Här följer museets egen presentation av utställningen:

Avigsidans hemligheter -kläder ut och in

Visas på Landskrona museum 17 maj – 2 augusti

Klädernas avigsidor har länge varit hemliga, men nu avslöjar vi dem på Landskrona museum.

De berättar om sömmerskor och skräddares skicklighet men även om slarv, knep och konster, lappar, lagningar och gömda fläckar, sköna etiketter och oväntade foder.

Avigsidan handlar dock lika mycket om prestige och status, sidenmjuka förhoppningar och stenhårda illusioner om vilka rätsidan sällan skvallrar.

Landskrona museum har tillsammans med dräkthistorikern Tonie Lewenhaupt gått igenom museets dräktsamling och funnit oväntade, spännande, gripande och vackra hemligheter från början av 1800-talet fram till vår tids modeideal.

Det var en liten utställning – två rum med tre småmontrar och en stor monter med klädesplagg i vardera rummet, samt bilder på fina märkesetiketter på väggarna – men man skulle nog kunna säga massor om det som visades. Jag önskar, så här i efterhand, att jag hade kunnat gå en guidad tur med någon skrädderikunnig, för att få ut så mycket som möjligt av utställningen. Jag tog dock några bilder (med mobilkamera, och jag är inte fotografiskt intresserad så bildkvaliteten är inte den bästa) som jag vill berätta lite om.

Brun aftonklänning m organzainfodringarHär är en bild på en brun (grå-rosa, enligt museets text) aftonklänning där axelpartiet styvats med ett ok av organza för att rätsidan ska vara riktigt slät och fin. Likaså har kjolen en infodring av organza för att hålla ut vidden. Infodringen är fäst i fållen nertill samt mot kjolvådernas sömsmåner och hålls upprätt med band som är fästa i sömmen mellan kjol och liv. Jag har inte sett den här lösningen på moderna plagg förut, men idén är densamma som nyttjades i 17- och 1800-talets krinoliner. Då var det ringar av stål, valben eller vide som fästes ihop med band till korgliknande ställningar som höll ut kjolvidden.

Någon kanske undrar vad det är för vitt som sitter under ärmhålet? Det är en så kallad svettlapp. Det här plagget är sytt i ett sidentyg (tror jag) och för att skydda tyget från svett och smuts satte man i sådana här lappar under ärmhål och vid kragar. Dessa sprättades ur och tvättades och syddes tillbaka efter varje användning, medan plagget i sig förmodligen aldrig tvättades, utan vädrades och borstades. Om man fick fläckar så tvättades de bort på en gång. På vardagsplagg var det fram till 1960-talet vanligt med lösa kragar och manschetter, som kunde tvättas ofta.

Blank sömsmånskantning, kappaHär är ett annat exempel på en smart sömnadsteknisk detalj: sömsmånskantning. Detta är en ofodrad kappa av svart ylle. I ett fodrat plagg ligger sömsmånerna skyddade mellan två tyglager, men i ett ofodrat plagg kommer sömsmåner att utsättas för direkt nötning, och därmed riskera att fransas upp. Man kan se den mer ruggade ytan på axelpartiets sömsmån alldeles bredvid.

Det finns olika sätt att lösa detta problem; här har man valt att bandkanta ärmhålets sömsmåner. Men man har inte valt ett band, vilket som helst, utan man har valt ett band med en blank yta. Det är förmodligen en remsa fodertyg (samma tyg finns som infodring i änden av ärmarna) man använt sig av, där man vikt in kanterna och sytt fast tygremsan runt ärmens sömsmåner. Troligtvis är det fastsytt för hand, men det kan också vara medsytt i den söm som fäster ärmen mot resten av plagget (jag kunde inte avgöra vilken metod som använts i detta fall).

Fördelen med att ha ett blankt tyg som bandkantning är att det är lättare att ta på och av sig kappan eftersom det blir mindre friktion gentemot andra klädesplagg. Dessutom kommer antagligen kappan att sitta snyggare på kroppen, av samma anledning.

Fickdetalj, kappaUtställningen visade inte bara på tekniska eller praktiska detaljer, utan även vackra detaljer. Som det här exemplet på en innerficka i en visitkappa. Den här fickan sitter alltså på insidan, och ses i princip bara av bäraren själv. Trots det har man lagt möda på att göra en vacker veckad volang som kantning på ficköppningen och två rosetter som förstärker ficköppningshörnen (som ju utsätts för påfrestning varje gång man stoppar ner handen i fickan). Fodret är vadderat, därav rutmönstret (dvs sömmar som håller vadderingen på plats).

Lila dräkt, rätsida Slutligen vill jag visa ett exempel på en annan vacker detalj – hur man kan matcha foder med yttertyget. Bilden här ovanför visar en lila damdräkt, ca 1905-1910, med snörmakeridetaljer. (De syns väldigt dåligt på bilden, men möjligen kan man uppfatta lodräta bårder i svart på jackans och kjolens framsidor.) Bilderna här nedanför visar dräkten snett framifrån respektive bakifrån, med jackan vänd ut-och-in så att det vackra fodret i svarta, lila och vita ränder syns. Jag blev alldeles kär i det här plagget, jag tycker fodret är fantastiskt fint. Om jag kunde hitta ett sådant foder idag skulle jag på allvar överväga att göra ett vändbart plagg med det, så att jag även hade möjlighet att visa upp det vackra fodret!

Lila dräkt, framsidaLila dräkt, baksida

Ekevi II: Dygden är dörren till din inre helgedom

I Ekevi I skrev jag att jag skulle berätta om min läsning av Rummet inom dig med utgångspunkt i bokens rubriker. Jag har kommit fram till att jag hellre skriver utifrån byggdelarna; men i många av bokens kapitel sammanfaller detta. I den här posten kommer vi alltså igång med själva byggandet, och det börjar med en översyn av vardagslivet.

Abbot Christopher berättar att de allra flesta som kommer på retreat till Worth Abbey söker stillhet och vila från sin stressade vardagstillvaro. Gästerna beskriver att de alltid har alldeles för mycket att göra, att de jobbar mer än de skulle vilja, att det alltid är någon annans schema som styr deras tid. Abbot Christopher utmanar dem då med att säga att de själva väljer hur de ska leva sina liv, och pekar på att den stresstillvaro så många känner sig fångna i hör ihop med sammhällets övergripande värderingar.

I västvärlden idag lever vi generellt sett i ett samhälle där alla är konsumenter och producenter; en utveckling av den industriella revolutionen. Du är vad du äger, och vill du äga mer eller bättre saker måste du betala mer, ska du betala mer måste du jobba ihop mer pengar i en evig spiral. Men vi kan aktivt välja att inte delta i denna ständiga jakt på mer och bättre, och får då mer tid att förfoga över själva.

(Själv menar jag att det är något mer komplicerat än så; alla måste vi bo någonstans, och alla måste vi äta. I Sverige har vi dessutom ett pensionssystem som är kopplat till antalet arbetade år och arbetsinkomst. Dessa utgifter är svåra att påverka själv, men utöver det har jag inga invändningar.)

När tröttheten och oron över stressen gör sig påmind erbjuder marknaden själv lösningar – semesterresor till lyxiga badorter, spa-helger eller dyra stresshanteringskurser, t ex. Problemet med dessa lösningar är att de fortfarande ingår i konsumtions- och produktionsvärlden. Det vi behöver är något som existerar utanför detta eviga konsumerande och producerande, en plats och en aktivitet där vi kan möta oss själva och Gud. Vi behöver en inre stilla plats och fristad – en inre helgedom som vi alltid bär med oss oberoende av tid och rum. Så hur ska man hitta dit?

Abbot Christopher citerar ur den helige Benedikts Regel (RB prolog 23-26) – vilken i sin tur citerar eller i alla fall refererari till Ps 15:1-3

Herre, vem får gästa ditt tält?
Vem får bo på ditt heliga berg?
Den som lever oförvitligt och gör det rätta
och är sann i tal och tanke.
Den som inte går med förtal,
inte vållar sin nästa skada
och inte smädar sin granne.

– och förtydligar:

Vi kan inte ena stunden behandla människor illa och i nästa stund finna helig stillhet. För att finna det heliga rummet i vårt inre måste vi först se det heliga i vårt dagliga liv. (Rummet inom dig, s 30)

Det är därför dörren till den inre helgedomen är dygden; vi måste välja att omvärdera vår tillvaro (välja bort konsumtionssamhället) och prioritera det som är viktigt – relationerna till varandra, till världen, till Gud.

Det sätt på vilket dygden blir till något heligt i vardagen utläggs något senare i boken på följande sätt:

Om vi ser ett liv med dygd och moral som det rätta sättet att leva, oavsett vad dygden kostar oss, då är dygden helig. Dygden är dörren till helig stillhet därför att dygden inte är en konsumtionsprodukt; den är inte bara en tillflykt från vår oro eller från ett stressigt liv eller något vi kan köpa för att lindra det moderna livets effekter. Dygd och moral är erkännandet av det heliga i vardagslivet.

När vi öppnar dörren till dygden och moralen i vårt privatliv och arbetsliv öppnar vi också vägen till stillhet och frid för oss själva och andra. Det blir möjligt för oss att leva ett helt liv, med samma värderingar hemma och på jobbet, ett öppet liv utan något som behöver döljas.

(Rummet inom dig, s 34)

Övning

Abbot Christopher föreslår att vi kan använda ett utdrag ur Regeln (RB 4:22-28) för att skärskåda samvetet.

Jag ger inte vreden fritt lopp.
Jag hyser inte agg.
Jag bär inte svek i hjärtat.
Jag bjuder inte falsk frid.
Jag överger inte kärleken.
Jag går inte ed, för att inte begå mened.
Jag talar sanning av hjärtat och med munnen.ii
(Rummet inom dig, s 32-33)

Tycker vi att det är svårt att säga texten högt, ska vi läsa den varje morgon som en maning, och varje kväll som en checklista. Tänk tillbaka på dagen, och gläd dig åt varje tillfälle du varit sann mot texten. Erkänn ditt misslyckande om du inte klarat att leva upp till den. Gör vi detta till en daglig övning och gör den uppriktigt, kommer den att börja forma våra dagar och våra möten.

Min erfarenhet av denna övning

Jag är en tämligen odisciplinerad varelse när det kommer till att göra saker för min egen skull – jag har därför haft svårt att företa mig att göra denna övning regelbundet. När jag gjort den är det dock oftast frasen ”jag överger inte kärleken” som jag fastnar på. Framför allt känner jag en skuld över att jag inte nog uppskattar min tillvaro, när jag vet att det finns så många andra här i världen som far illa. Jag känner också skuld för att jag inte gör tillräckligt för att hjälpa de nödlidande som kommer i min väg – att jag inte stannar och pratar med försäljaren av de hemlösas tidning och köper ett exemplar, att jag inte ser till att få iväg min kasse med kläder som stått sen innan jul och väntat på att få komma andra till godo …

Jag upplever att Gud visar mig på olika saker som jag behöver bearbeta just genom att låta dem komma i min väg. För ett år sedan handlade det om dömande av andras handel och vandel – inte uttalat, inte i ord, men i tanken. Nu tycks det vara min bristande kärleksfullhet som är i fokus, plötsligt ser jag tiggande och/eller hemlösa människor i en utsträckning jag inte gjorde förr, och jag känner allt större uselhet över att bara gå förbi …

Gud, beveka mitt hjärta och ge mig kraft att vara dina händer och kärleksfulla ögon i en kall och hård värld. Amen.

När vi nu har funnit och öppnat dörren till våra inre helgedomar är det dags att lägga ut golvet. Det gör vi i nästa post.

——————————————————–

i Jag har inte hittat någon svensk bibelöversättning som Regelns citat stämmer med ord för ord. Det närmaste jag kommit är Karl XII:s Bibel, sedermera Reformationsbibeln (som bygger på Textus Receptus och motsvarar King James Version i den engelskspråkiga världen), men enligt Svenska Reformationsbibelsällskapets hemsida (http://www.bibel.se/viewNavMenu.do?menuID=22) har ännu ingen mordern översättning av Psaltaren gjorts.

ii I Regeln finns inga bibelhänvisningar till just detta avsnitt (det finns till andra omkringstående), men dessa förhållningsregler går att härleda ur olika textställen, t ex Gal 5:20, 22; Rom 1:29; Matt 5:33-37; Ef 4:25-32

Rummet inom dig – Ekevi I

Under det gångna året har jag varit med i en hemgrupp. Vi är en handfull kristna med olika samfundsbakgrund som träffas och äter, studerar och ber ihop. Huvudinriktningen för studierna är praktisk teologi; att vi inte enbart ska lära oss mer rent teoretiskt och intellektuellt utan att det vi läser ska få konsekvenser i våra liv i praktiken. Hela våren 2012 ägnade vi åt Didaché, under sommaren och hösten har vi experimenterat med nattvardsordningar och tagit upp bibelställen som enskilda i gruppen funnit problematiska.

Dessa studier och experiment har väckt en längtan i mig att fördjupas i min andlighet. Därför håller jag nu på att läsa boken Rummet inom dig – Klostervisdom för vardagen. Abbot Christopher Jamison vid benediktinerklostret Worth Abbey, England, har skrivit boken utifrån sina erfarenheter av sökande människor på retreat. Boken riktas specifikt till sekulariserade, vilket givetvis påverkar språket och upplägget med konkreta förklaringar och korta bakgrundsbeskrivningar.

Boken börjar med en prolog som utmynnar i öppningsorden till den helige Benedikts regel (benediktinerordens stadgar): ”Lyssna, min son, till Mästarens undervisning och böj ditt hjärtas öra.” (Rummet inom dig, s 9).

Inledningen berättar att syftet med boken är att läsaren ska kunna bygga sig en inre helgedom, en inre stilla plats, med hjälp av sju steg ur den monastiska traditionen. Här i Skogen heter min inre helgedom ”Ekevi”, och alla poster som har med den att göra kommer att ha den rubriken – i alla fall så länge jag bloggar utifrån den här boken.

Jag har tänkt skriva en serie bloggposter om min läsning och tillämpning av de råd abbot Jamison ger, med utgångspunkt från bokens rubriker. Jag hoppas att du vill växa med mig, dela med dig av de tankar och upplevelser som väcks i dig när du läser mina texter och förhoppningsvis att du också vill göra de övningar som jag utformat utifrån läsningen av boken.

Nästa post i serien utgår från bokens första del, som adresserar vardagslivet och människans behov av stillhet.

The Geeks Will Inherit The Earth – och jag vill vara med

Hamnade i en fransk dokumentär om nördarnas revansch (går att se t o m 24 nov 2012) … och blir alldeles varm inombords. Tänker återigen – med ett stänk av bitterhet – hur annorlunda min barndom och tonårstid hade kunnat vara om jag bara haft några nördvänner då … Men jag kan inte minnas att jag ens visste om någon i min omgivning som var nörd. Var fanns de alla då? Jo, jag vet – de spelade Drakar&Demoner i någons källare. Jag hörde talas om hackers, rollspel och levande rollspel (som lajv kallades då, innan originaltermen vann språkkonkurrensen och fick svensk stavning) genom radio och tv. Och jag önskade att jag haft någon i min närhet som kunnat ta mig med in i de världarna.

Ännu i denna dag har jag bara en riktigt god vän som med stolthet kallar sig nörd. Han arrangerade det första och enda rollspel jag någonsin spelat – och jag hoppas innerligt att det inte är det sista. Han har introducerat mig till diverse nördkulturella områden som jag är hjärtinnerligt glad över och berikar mitt liv; bloggar, författare, serier, konst, datorprogrammering. Tillsammans med hans fru fick jag för första gången prova på lajv i somras – något som jag också hoppas få göra igen. Ändå känns det som att jag står utanför och längtansfullt tittar in i en värld jag skulle vilja tillhöra men inte riktigt känner koderna för. Som sagans bortbyting som för första gången får se hur människorna lever, och inser att det är där hon egentligen hör hemma.

I slutet av dokumentären visar de några olika diagram och flödesscheman över hur nördarna blivit alltmer socialt accepterade – och jag inser att jag inte bara älskar flödesscheman (som jag länge hävdat) utan till och med tycker det är sexigt. Ja, där sa jag det. Jag kom just ut som flödesschemafetishist.

Det, om något, gör mig väl till en av nördarna.
VSB, som matematikerna skriver.

Krakens årsdag

Den här veckan är det ettårsjubileum för min träskvandring – denna omgång. Ännu ser jag varken början eller slut, bara träskmark överallt. En och annan fast tuva, visserligen, men fortfarande träskmark. Så jag firar denna milstolpe med en liten dikt.

 

Krakens årsdag

Tentakler i en tekopp
Mörkrets virvlar stiger
Töm den om du vågar
Drick dig sanslös

I ett slag övergick livsledan i livsångest
Med förfärande tydlighet lyser all strävans meningslöshet klar
Det finns själsmörker som ingen choklad i världen kan fördriva
Vi har alla ett oändligt behov av tröst

 

 

Idag är ännu en dag när jag funderar på det här med tid. På ord som otid och tidsfördriv. Dagar som den här står jag utanför tiden, ensam och avsides. Jag är misteln som långsamt slingrar sig runt de övriga förhållandevis snabbväxande murgrönestjälkarna. Bara ibland får mitt och era tidsplan kontakt, för en kort stund delar vi samma rumtid – sedan står jag ensam vid sidan av igen. Undrar om det var så här Momo i Momo eller Kampen om tiden av Michael Ende kände sig när de grå männen gav henne all tid i världen medan de stal den för alla hennes vänner?

När ingen delar ens tid spelar det ingen roll vad man gör med den. Därför sitter jag i soffan, seg och initiativlös, låter tv:ns utbud skölja över mig, vare sig det är intressant eller ej. Betraktar människor som inte har med mig att göra. Åskådare till andras liv.

Varifrån kommer alla andras drivkraft? Varför vill jag ingenting? Och i den mån jag vill någonting, varför är det så svårt? Inte var det väl det här Gud tänkte när han skapade människor?

Herren Gud sade: ”Det är inte bra att mannen är ensam. Jag skall ge honom någon som kan vara honom till hjälp.” 1 Mos 2:18

Var finns min kommunitet? Var finns mitt sammanhang? Var är min hjälp?

Kampen om tiden

The Soundtracks of our Lives

Idag funderar jag på det här med musik. Eller kanske snarare sångtexter – vilken roll de spelar i ens personlighetsskapande. Hur något en individ skriver kan sätta exakt rätt ord på en annan individs känsla eller upplevelse. Hur dessa ord blir en återkommande tolkningsmall för självförståelse och ens egen plats i Universum.

En av mina närmaste vänners ledmotiv har länge varit Sheryl Crows On the Outside. Han har inte relaterat till den på kanske ett år, men nu har den kommit tillbaks igen, skrev han på facebook idag. Mitt eget ledmotiv har skiftat med perioderna i mitt liv; olika texter från olika artister har varit olika framträdande vid olika tidpunkter. (Så är det nog för flera av oss, tänker jag.) Eller för olika känslolägen.

Den allra första skivan jag upptäckte helt själv och köpte för egna pengar var Jakob Hellmans ”… och stora havet.” Jag spelade den varenda dag i säkert två eller tre års tid, många dagar dessutom tre-fyra gånger på rad. Såhär efteråt har jag svårt att plocka ut en enskild låt på skivan som betytt mer för mig än någon annan, men Tårarna kan jag fortfarande utantill fastän jag inte lyssnat på skivan de senaste sex-sju åren. Annars är det en textrad som återkommit vid olika tillfällen: ”Ibland vill man inte gärna gå in, fast regnet öser ner. Ibland vill man hellre sitta kvar och skratta högt fast döden ser” ur Vackert väder.

Nästa artist som kom att betyda mycket för mig var Enya. Där var det egentligen mer stämningen i musiken än själva texterna som var betydelsefulla, bland annat för att många av hennes texter är kryptiska och/eller är skrivna på språk jag inte förstår (latin, gaelic, spanska). Men jag lärde mig att spela Watermark från albumet med samma namn på piano och jag hade velat ha Tea House Moon från albumet ”The Memory of Trees” som brudvals (nu blev det en brudmenuett istället, till Mozart, tror jag).

Sedan spelades en singer-songwriter flitigt på radion som jag redan från första lyssningen drabbades av: Tekla. Helt plötsligt var här en kvinna som Sjöng Om Mitt Liv! Och det var inte bara en sång, på en skiva, det var majoriteten sånger på de två första albumen som Handlade Om Mig. Eller skulle ha kunnat handla om mig, om … (De två låtar som jag tydligast identifierat mig med är Vill du veta hur det känns och Hallå

Så småningom, i takt med att jag mådde bättre en period, kändes det svårt att lyssna på Tekla. Jag drogs till musik som rent musikaliskt berörde mig djupt, men vars texter inte på ett så mentalt medvetet plan blev livstolkande. Grupper som Brainpool, Green Day och Good Charlotte.

Men så idag spelade Tekla i huvudet på mig igen.

Lille vän
Kan du säga vad som hänt med mig
Kan du säga hur det blev som det blev
Varför ingenting kan gå

Du har sett
Det som funnits sen så långt tillbaks
Det som kunde se så enkelt ut
Det som ingen annan såg

Alla gånger som försvann iväg
Allt är borta
Och jag har väl valt det själv
Men det enda som jag vill
Det är att få va med

Om igen
Vi får flytta till nåt nytt, du och jag
Vi får aldrig tala om för nån
De skulle inte förstå

Lille vän
Kan du säga vad som hänt med mig
Kanske vet du det som jag inte vet
Varför ingenting kan gå

(Lille vän Text och musik: Tekla, från skivan ”Tekla” utgiven på Musiknätet Waxholm AB 1994)

Jag vet att jag inte har så många läsare, men ni som läser – hur ser era soundtrack ut? Vilken musik har betytt mycket för er?