The Geeks Will Inherit The Earth – och jag vill vara med

Hamnade i en fransk dokumentär om nördarnas revansch (går att se t o m 24 nov 2012) … och blir alldeles varm inombords. Tänker återigen – med ett stänk av bitterhet – hur annorlunda min barndom och tonårstid hade kunnat vara om jag bara haft några nördvänner då … Men jag kan inte minnas att jag ens visste om någon i min omgivning som var nörd. Var fanns de alla då? Jo, jag vet – de spelade Drakar&Demoner i någons källare. Jag hörde talas om hackers, rollspel och levande rollspel (som lajv kallades då, innan originaltermen vann språkkonkurrensen och fick svensk stavning) genom radio och tv. Och jag önskade att jag haft någon i min närhet som kunnat ta mig med in i de världarna.

Ännu i denna dag har jag bara en riktigt god vän som med stolthet kallar sig nörd. Han arrangerade det första och enda rollspel jag någonsin spelat – och jag hoppas innerligt att det inte är det sista. Han har introducerat mig till diverse nördkulturella områden som jag är hjärtinnerligt glad över och berikar mitt liv; bloggar, författare, serier, konst, datorprogrammering. Tillsammans med hans fru fick jag för första gången prova på lajv i somras – något som jag också hoppas få göra igen. Ändå känns det som att jag står utanför och längtansfullt tittar in i en värld jag skulle vilja tillhöra men inte riktigt känner koderna för. Som sagans bortbyting som för första gången får se hur människorna lever, och inser att det är där hon egentligen hör hemma.

I slutet av dokumentären visar de några olika diagram och flödesscheman över hur nördarna blivit alltmer socialt accepterade – och jag inser att jag inte bara älskar flödesscheman (som jag länge hävdat) utan till och med tycker det är sexigt. Ja, där sa jag det. Jag kom just ut som flödesschemafetishist.

Det, om något, gör mig väl till en av nördarna.
VSB, som matematikerna skriver.

The Soundtracks of our Lives

Idag funderar jag på det här med musik. Eller kanske snarare sångtexter – vilken roll de spelar i ens personlighetsskapande. Hur något en individ skriver kan sätta exakt rätt ord på en annan individs känsla eller upplevelse. Hur dessa ord blir en återkommande tolkningsmall för självförståelse och ens egen plats i Universum.

En av mina närmaste vänners ledmotiv har länge varit Sheryl Crows On the Outside. Han har inte relaterat till den på kanske ett år, men nu har den kommit tillbaks igen, skrev han på facebook idag. Mitt eget ledmotiv har skiftat med perioderna i mitt liv; olika texter från olika artister har varit olika framträdande vid olika tidpunkter. (Så är det nog för flera av oss, tänker jag.) Eller för olika känslolägen.

Den allra första skivan jag upptäckte helt själv och köpte för egna pengar var Jakob Hellmans ”… och stora havet.” Jag spelade den varenda dag i säkert två eller tre års tid, många dagar dessutom tre-fyra gånger på rad. Såhär efteråt har jag svårt att plocka ut en enskild låt på skivan som betytt mer för mig än någon annan, men Tårarna kan jag fortfarande utantill fastän jag inte lyssnat på skivan de senaste sex-sju åren. Annars är det en textrad som återkommit vid olika tillfällen: ”Ibland vill man inte gärna gå in, fast regnet öser ner. Ibland vill man hellre sitta kvar och skratta högt fast döden ser” ur Vackert väder.

Nästa artist som kom att betyda mycket för mig var Enya. Där var det egentligen mer stämningen i musiken än själva texterna som var betydelsefulla, bland annat för att många av hennes texter är kryptiska och/eller är skrivna på språk jag inte förstår (latin, gaelic, spanska). Men jag lärde mig att spela Watermark från albumet med samma namn på piano och jag hade velat ha Tea House Moon från albumet ”The Memory of Trees” som brudvals (nu blev det en brudmenuett istället, till Mozart, tror jag).

Sedan spelades en singer-songwriter flitigt på radion som jag redan från första lyssningen drabbades av: Tekla. Helt plötsligt var här en kvinna som Sjöng Om Mitt Liv! Och det var inte bara en sång, på en skiva, det var majoriteten sånger på de två första albumen som Handlade Om Mig. Eller skulle ha kunnat handla om mig, om … (De två låtar som jag tydligast identifierat mig med är Vill du veta hur det känns och Hallå

Så småningom, i takt med att jag mådde bättre en period, kändes det svårt att lyssna på Tekla. Jag drogs till musik som rent musikaliskt berörde mig djupt, men vars texter inte på ett så mentalt medvetet plan blev livstolkande. Grupper som Brainpool, Green Day och Good Charlotte.

Men så idag spelade Tekla i huvudet på mig igen.

Lille vän
Kan du säga vad som hänt med mig
Kan du säga hur det blev som det blev
Varför ingenting kan gå

Du har sett
Det som funnits sen så långt tillbaks
Det som kunde se så enkelt ut
Det som ingen annan såg

Alla gånger som försvann iväg
Allt är borta
Och jag har väl valt det själv
Men det enda som jag vill
Det är att få va med

Om igen
Vi får flytta till nåt nytt, du och jag
Vi får aldrig tala om för nån
De skulle inte förstå

Lille vän
Kan du säga vad som hänt med mig
Kanske vet du det som jag inte vet
Varför ingenting kan gå

(Lille vän Text och musik: Tekla, från skivan ”Tekla” utgiven på Musiknätet Waxholm AB 1994)

Jag vet att jag inte har så många läsare, men ni som läser – hur ser era soundtrack ut? Vilken musik har betytt mycket för er?

Fyller en, fyller alla, fyller särskilt jag …

Jag fyllde år för drygt en månad sen.

Hur många är oviktigt i sammanhanget, men det är i alla fall många nog för att jag ska kunna säga saker som ”men det var för 15 eller 20 år sen”. Och det är få nog för att jag ska kunna känna mig främmande för tanken att jag kan ha ett tidsperspektiv på 15 eller 20 år bakåt i tiden i min egen livshistoria.

Nå. Jag fyllde år. Och fick en hälsning från pastorn i min uppväxtförsamling.

Konsten att fylla år är att låta varje dag vara fylld med Närvaro! Grattis! löd den.

Det fick mig att fundera. På det här med att fylla år.

Fylla år.
Som ett hål att stoppa igen.
Dag efter dag efter dag i en ändlös rad.
Tomhet efter tomhet att utplåna.
Fylla. År.
Fylla. Med vad?

Det funderar jag på just nu, när livet känns så oändligt långt, tomt och meningslöst. När jag inget vill, inget förmår.

Och häpnar över alla dessa år, som, trots allt, ändå fyllts.

——-

(Om du undrar över bloggpostens titel, så är det en allusion på en sång av David Schutrick från mitten av 90-talet. Tyvärr har jag inte hittat den online.)

I väntan på Godot

Idag har jag funderat mycket på tid. Eller snarast mitt eget förhållande till tid.

Tid som fenomen är intressant. Det är en fysikalisk storhet, men i själva verket finns inte tid i sig. Det vi tänker på som tid är människoskapat. Det är ett sätt att dela in tillvaron i enheter för förändring. Tid existerar nämligen inte utan förändring.

Vi delar in året i årstider därför att vädret förändras enligt ett återkommande mönster som påverkar växtligheten och naturen omkring oss. Vi delar in årstiderna i månader därför att månen och jorden ändrar positioner relativt varandra på ett observerbart sätt. Vi delar in dygnet i natt och dag därför att jorden rör sig kring sin egen axel och därmed regelbundet lägger halva planeten i solskugga.

År, veckor, timmar, minuter och sekunder är begrepp som inte mäter något annat än godtyckligt bestämda enheter av förändring. Om någon förändring sker. Här kommer min poäng: om ingen förändring sker, förflyter det då egentligen någon tid?

Jag är arbetssökande. Har varit det i ¾ år nu, den här vändan. Och konstaterar att jag har all tid i världen. Eller nästan ingen tid alls, beroende på hur man vill uttrycka det. Det finns nämligen inga bestämda enheter för förändring i mitt liv. Eller nästan inga. De som finns ligger långt isär.

Visst har jag dagar och nätter som alla andra, men det finns inget som bestämmer att jag måste göra något särskilt under endera dagtid eller nattetid. Kanske är det därför jag har så otroligt svårt att få dygnet på rätt köl, vilket jag skrivit om tidigare. Jag har lyckats sabba min biologiska klocka så att jag inte heller upplever hunger som tillräckligt tvingande förändring för att byta aktivitet.

Jag sysselsätter mig, det gör jag. Men det är jag själv som bestämmer med vad, och hur länge. Jag har ingen arbetsdag, ingen agenda. Den enda regelbundna aktivitet jag har numera är kören jag övar med en gång i veckan. Varje annan rolig sak som bryter monotonin blir superviktig.

Kanske får jag skylla mig själv. Kanske är det mitt eget fel att jag är odisciplinerad och inte klarar av att mäta ut lagom enheter för att göra sådant som måste göras – söka jobb, laga mat, diska, städa – och sådant jag vill göra – sy, brodera, virka, sticka, läsa, skriva. Det har till och med gått så långt att sådant jag egentligen vill göra inte känns viktigt att göra. För det behöver inte göras nu, så att jag hinner göra det innan nästa tidsperiod för det jag måste göra inträder. Jag kan göra det när som helst. Och när jag kan göra det när som helst, blir det inte gjort alls.

Eller kanske är det en följd av ett systemfel under min uppväxt. På bloggen Magnihasa finns en intressant post om hur skolan har lärt oss att allt ska göras i slutna tidsenheter och att egna initiativ bestraffas.

Men hela själva systemet med att vara arbetssökande upplever jag som I väntan på Godot, Samuel Beckets drama. Finns det jobb? – Det påstås det. Kvalificerar jag för jobb jag är intresserad av? – Det påstås det. Är jag anställningsbar? – Det påstås det. Kommer jag att bli anställd igen? – Vem vet?

Man borde inte sova när natten faller på

Mamma är så konstig. Om kvällarna, när vi är klarvakna, då vill hon att vi ska lägga oss. Men om morgnarna, när vi sover, då vill hon att vi ska gå opp.” – Citerat ur minnet från Lotta på Bråkmakargatan av Astrid Lindgren

Det här citatet har dykt upp i huvudet på mig under de senaste kvällarna. De senaste kvällarna när jag varit vaken efter 24:00 och undrat varför jag inte sover om nätterna.

Jag råkar vara en sådan där människa som är en utpräglad nattuggla. Jag tror att jag varit det i hela mitt liv. Som spädbarn var jag visserligen föredömlig och sov från 19:00 till 07:00, men från det att jag själv varit medveten om sovtid och vakentid har jag föredragit att vaka om nätterna och sova om dagarna.

När jag gick på dagis i fem-sexårsåldern fick jag t ex inte sova middag med de andra barnen, för då somnade jag inte på kvällen. Istället blev jag inskickad på en annan dagisavdelning där jag varken kände de andra barnen eller personalen.

Min syster är likadan. Hon är 3,5 år äldre än jag. Jag minns ett tillfälle när vi dygnade tillsammans. Även detta var när jag var i fem-sexårsåldern. Efter att ha legat vaken några timmar i mitt eget rum gick jag in till Syster. Hon var också vaken. Så jag fick krypa upp i hennes säng, och sedan låg hon och läste högt för mig ett tag (jag hade inte lärt mig läsa än). Men sen tröttnade hon på högläsning och ingen av oss var sömnig än, så vi satte oss att rita istället. När vi hade ritat ett tag och tröttnat på det kom någon av oss på att vi kunde ju hoppa twist* i hallen. Sagt och gjort – vi släpade ut ett par köksstolar i den avlånga hallen, fäste ett twistband runt dem och hoppade således twist i hallen. Detta sysslade vi med mellan 4 och 6 på morgonen, tror jag. Vid 6-tiden gick vi in till mamma och frågade om hon inte skulle kliva upp snart. Hon skickade in oss i köket för att göra frukost…

Jag antar att det här var en natt till lördag eller söndag, men jag vet inte. Jag har inget minne av hur trött jag var under den följande dagen, eller hur lätt eller svårt det var att somna nästkommande kväll. Jag vet bara att jag var vaken en dag, en natt och en dag till i sträck.

Under min skoltid föredrog jag alltid att göra läxorna på kvällen efter tv-tittandet, inte på eftermiddagarna. (Det här var på den tiden då tv hade sändningsuppehåll om nätterna.) När jag studerade på universitetet satt jag ofta uppe till 1-2-tiden och pluggade. I alla fall om jag inte hade lektion dagen efter, eller om vi hade eftermiddagslektioner.

Jag piggnar till och blir mitt bästa jag omkring 21-21:30 på kvällen. Nästan oavsett hur trött jag är, eller har varit under dagen, så piggnar jag till då. Några av de bästa samtal jag varit med om har förts omkring och efter midnatt. Jag får idéer och uppslag, känner inspiration att skriva eller göra saker efter midnatt.

Det är som om tiden mellan midnatt och gryning är bonustid. Världen är svept i mörker, allt är tyst omkring. Det finns inga måsten. Natten är frihet, tid utanför tiden. Så varför skulle man sova då?

Och så fick jag syn på den här bloggposten, som förklarar samma sak ur ett annat perspektiv: varför programmerare programmerar om natten. Väldigt intressant.

* För er som inte vet det är ett twistband ett långt resårband som är hopknutet till en lång ring. Två personer står och håller ut bandet i varsin ände så att det bildar en rektangel. De övriga deltagarna hoppar i tur och ordning ett mönster över/på bandet. Det gäller att göra mönstret rätt och utan att trassla in sig för att ta sig vidare till nästa nivå. Misslyckas man får man byta plats med en av ”stolparna”. Svårighetsgraden höjs genom att bandet flyttas från att vara runt fotknölarna på ”stolparna” och ända upp till axlarna.