Avigsidans hemligheter

Häromdagen var vi på Landskrona museum och såg utställningen ”Avigsidans hemligheter”. Här följer museets egen presentation av utställningen:

Avigsidans hemligheter -kläder ut och in

Visas på Landskrona museum 17 maj – 2 augusti

Klädernas avigsidor har länge varit hemliga, men nu avslöjar vi dem på Landskrona museum.

De berättar om sömmerskor och skräddares skicklighet men även om slarv, knep och konster, lappar, lagningar och gömda fläckar, sköna etiketter och oväntade foder.

Avigsidan handlar dock lika mycket om prestige och status, sidenmjuka förhoppningar och stenhårda illusioner om vilka rätsidan sällan skvallrar.

Landskrona museum har tillsammans med dräkthistorikern Tonie Lewenhaupt gått igenom museets dräktsamling och funnit oväntade, spännande, gripande och vackra hemligheter från början av 1800-talet fram till vår tids modeideal.

Det var en liten utställning – två rum med tre småmontrar och en stor monter med klädesplagg i vardera rummet, samt bilder på fina märkesetiketter på väggarna – men man skulle nog kunna säga massor om det som visades. Jag önskar, så här i efterhand, att jag hade kunnat gå en guidad tur med någon skrädderikunnig, för att få ut så mycket som möjligt av utställningen. Jag tog dock några bilder (med mobilkamera, och jag är inte fotografiskt intresserad så bildkvaliteten är inte den bästa) som jag vill berätta lite om.

Brun aftonklänning m organzainfodringarHär är en bild på en brun (grå-rosa, enligt museets text) aftonklänning där axelpartiet styvats med ett ok av organza för att rätsidan ska vara riktigt slät och fin. Likaså har kjolen en infodring av organza för att hålla ut vidden. Infodringen är fäst i fållen nertill samt mot kjolvådernas sömsmåner och hålls upprätt med band som är fästa i sömmen mellan kjol och liv. Jag har inte sett den här lösningen på moderna plagg förut, men idén är densamma som nyttjades i 17- och 1800-talets krinoliner. Då var det ringar av stål, valben eller vide som fästes ihop med band till korgliknande ställningar som höll ut kjolvidden.

Någon kanske undrar vad det är för vitt som sitter under ärmhålet? Det är en så kallad svettlapp. Det här plagget är sytt i ett sidentyg (tror jag) och för att skydda tyget från svett och smuts satte man i sådana här lappar under ärmhål och vid kragar. Dessa sprättades ur och tvättades och syddes tillbaka efter varje användning, medan plagget i sig förmodligen aldrig tvättades, utan vädrades och borstades. Om man fick fläckar så tvättades de bort på en gång. På vardagsplagg var det fram till 1960-talet vanligt med lösa kragar och manschetter, som kunde tvättas ofta.

Blank sömsmånskantning, kappaHär är ett annat exempel på en smart sömnadsteknisk detalj: sömsmånskantning. Detta är en ofodrad kappa av svart ylle. I ett fodrat plagg ligger sömsmånerna skyddade mellan två tyglager, men i ett ofodrat plagg kommer sömsmåner att utsättas för direkt nötning, och därmed riskera att fransas upp. Man kan se den mer ruggade ytan på axelpartiets sömsmån alldeles bredvid.

Det finns olika sätt att lösa detta problem; här har man valt att bandkanta ärmhålets sömsmåner. Men man har inte valt ett band, vilket som helst, utan man har valt ett band med en blank yta. Det är förmodligen en remsa fodertyg (samma tyg finns som infodring i änden av ärmarna) man använt sig av, där man vikt in kanterna och sytt fast tygremsan runt ärmens sömsmåner. Troligtvis är det fastsytt för hand, men det kan också vara medsytt i den söm som fäster ärmen mot resten av plagget (jag kunde inte avgöra vilken metod som använts i detta fall).

Fördelen med att ha ett blankt tyg som bandkantning är att det är lättare att ta på och av sig kappan eftersom det blir mindre friktion gentemot andra klädesplagg. Dessutom kommer antagligen kappan att sitta snyggare på kroppen, av samma anledning.

Fickdetalj, kappaUtställningen visade inte bara på tekniska eller praktiska detaljer, utan även vackra detaljer. Som det här exemplet på en innerficka i en visitkappa. Den här fickan sitter alltså på insidan, och ses i princip bara av bäraren själv. Trots det har man lagt möda på att göra en vacker veckad volang som kantning på ficköppningen och två rosetter som förstärker ficköppningshörnen (som ju utsätts för påfrestning varje gång man stoppar ner handen i fickan). Fodret är vadderat, därav rutmönstret (dvs sömmar som håller vadderingen på plats).

Lila dräkt, rätsida Slutligen vill jag visa ett exempel på en annan vacker detalj – hur man kan matcha foder med yttertyget. Bilden här ovanför visar en lila damdräkt, ca 1905-1910, med snörmakeridetaljer. (De syns väldigt dåligt på bilden, men möjligen kan man uppfatta lodräta bårder i svart på jackans och kjolens framsidor.) Bilderna här nedanför visar dräkten snett framifrån respektive bakifrån, med jackan vänd ut-och-in så att det vackra fodret i svarta, lila och vita ränder syns. Jag blev alldeles kär i det här plagget, jag tycker fodret är fantastiskt fint. Om jag kunde hitta ett sådant foder idag skulle jag på allvar överväga att göra ett vändbart plagg med det, så att jag även hade möjlighet att visa upp det vackra fodret!

Lila dräkt, framsidaLila dräkt, baksida

Annonser

The Geeks Will Inherit The Earth – och jag vill vara med

Hamnade i en fransk dokumentär om nördarnas revansch (går att se t o m 24 nov 2012) … och blir alldeles varm inombords. Tänker återigen – med ett stänk av bitterhet – hur annorlunda min barndom och tonårstid hade kunnat vara om jag bara haft några nördvänner då … Men jag kan inte minnas att jag ens visste om någon i min omgivning som var nörd. Var fanns de alla då? Jo, jag vet – de spelade Drakar&Demoner i någons källare. Jag hörde talas om hackers, rollspel och levande rollspel (som lajv kallades då, innan originaltermen vann språkkonkurrensen och fick svensk stavning) genom radio och tv. Och jag önskade att jag haft någon i min närhet som kunnat ta mig med in i de världarna.

Ännu i denna dag har jag bara en riktigt god vän som med stolthet kallar sig nörd. Han arrangerade det första och enda rollspel jag någonsin spelat – och jag hoppas innerligt att det inte är det sista. Han har introducerat mig till diverse nördkulturella områden som jag är hjärtinnerligt glad över och berikar mitt liv; bloggar, författare, serier, konst, datorprogrammering. Tillsammans med hans fru fick jag för första gången prova på lajv i somras – något som jag också hoppas få göra igen. Ändå känns det som att jag står utanför och längtansfullt tittar in i en värld jag skulle vilja tillhöra men inte riktigt känner koderna för. Som sagans bortbyting som för första gången får se hur människorna lever, och inser att det är där hon egentligen hör hemma.

I slutet av dokumentären visar de några olika diagram och flödesscheman över hur nördarna blivit alltmer socialt accepterade – och jag inser att jag inte bara älskar flödesscheman (som jag länge hävdat) utan till och med tycker det är sexigt. Ja, där sa jag det. Jag kom just ut som flödesschemafetishist.

Det, om något, gör mig väl till en av nördarna.
VSB, som matematikerna skriver.

Meningen med livet eller det här med att ge och att få

@Rikard_Nilsson ställde häromdagen frågan ”varför är det roligare att ge än att få?” på twitter (eller i alla fall en fråga med den innebörden, om jag nu inte minns ordagrant). Jag svarade: ”För att se reaktionen hos mottagaren. Att veta att man valt precis rätt gåva till den personen.”

Jag är ganska bra på att välja presenter att ge bort, om jag får säga det själv. Om jag känner personen väl är det lätt. För det mesta. Personer jag känner mindre väl är det svårare att hitta bra presenter till. För poängen är ju att ge bort något som den andra verkligen uppskattar, något som minner om det band som finns mellan givare och mottagare.

En present som fick precis den reaktion jag hoppats på var när min gode vän Mackan fyllde år förra året. Vi hade så smått börjat hitta varandra i ett gemensamt litteraturintresse och han hade nog börjat prata med mig om Lovecraft – en författare jag kände igen namnet på men inte hade läst något av eller kunde placera. En av de mest kända varelserna från Lovecrafts värld är Cthulhu – en mycket gammal gudom vars utmärkande drag är tentakler i ansiktet och vingar på ryggen. Ja, och så att han driver folk från vettet innan han förtär dem.

Jag googlade lite på det där monstret och snubblade över en blogg från en tjej som virkade såna där och sålde på etsy.com. Men hon hade också en länk till en annan blogg där mönstret till figuren fanns. Eftersom jag själv handarbetar och det inte verkade vara ett alltför svårt mönster kom jag fram till att en sådan här liten figur skulle vara den perfekta presenten till Mackan. Vilket det visade sig vara. Han bloggade om det här.

Vad har nu detta med meningen med livet att göra? Jo, detta att ge ut av sig själv, av sina tillgångar, av sin tid eller möda – allt detta är ett uttryck för kärlek. Kärlek som attityd till sin omgivning. Att se dem man har omkring sig, att göra livet lite lättare, lite bättre för dem.

När man har fått kläm på det där att ge till dem som står en närmast är det läge att lyfta blicken och se dem som står lite längre ifrån en. Dem som har det sämre än en själv. Det kan vara svårt att veta vad man ska göra där, men det finns organisationer man kan vända sig till. Vid den här tiden på året har t ex Frälsningsarmén Julgryteinsamlingar över hela landet.

Och vill man göra en insats på den globala arenan såg jag bussreklam för den här organisationen häromdagen: http://secretsantamovement.com/ Ge bort en get och förändra livet för en hel familj.

Nu blev det här på slutet ganska fokuserat på att ge monetära gåvor. Det är inte min poäng. Bidra med vad du har att ge – i tid, i engagemang, i omtänksamhet. Franciscus av Assissi lär ha sagt: ”Predika så mycket du kan. Om nödvändigt, använd ord.” Det är så jag vill leva. Det är därför jag är här: för att göra världen lite bättre, för en människa i taget.