Ekevi II: Dygden är dörren till din inre helgedom

I Ekevi I skrev jag att jag skulle berätta om min läsning av Rummet inom dig med utgångspunkt i bokens rubriker. Jag har kommit fram till att jag hellre skriver utifrån byggdelarna; men i många av bokens kapitel sammanfaller detta. I den här posten kommer vi alltså igång med själva byggandet, och det börjar med en översyn av vardagslivet.

Abbot Christopher berättar att de allra flesta som kommer på retreat till Worth Abbey söker stillhet och vila från sin stressade vardagstillvaro. Gästerna beskriver att de alltid har alldeles för mycket att göra, att de jobbar mer än de skulle vilja, att det alltid är någon annans schema som styr deras tid. Abbot Christopher utmanar dem då med att säga att de själva väljer hur de ska leva sina liv, och pekar på att den stresstillvaro så många känner sig fångna i hör ihop med sammhällets övergripande värderingar.

I västvärlden idag lever vi generellt sett i ett samhälle där alla är konsumenter och producenter; en utveckling av den industriella revolutionen. Du är vad du äger, och vill du äga mer eller bättre saker måste du betala mer, ska du betala mer måste du jobba ihop mer pengar i en evig spiral. Men vi kan aktivt välja att inte delta i denna ständiga jakt på mer och bättre, och får då mer tid att förfoga över själva.

(Själv menar jag att det är något mer komplicerat än så; alla måste vi bo någonstans, och alla måste vi äta. I Sverige har vi dessutom ett pensionssystem som är kopplat till antalet arbetade år och arbetsinkomst. Dessa utgifter är svåra att påverka själv, men utöver det har jag inga invändningar.)

När tröttheten och oron över stressen gör sig påmind erbjuder marknaden själv lösningar – semesterresor till lyxiga badorter, spa-helger eller dyra stresshanteringskurser, t ex. Problemet med dessa lösningar är att de fortfarande ingår i konsumtions- och produktionsvärlden. Det vi behöver är något som existerar utanför detta eviga konsumerande och producerande, en plats och en aktivitet där vi kan möta oss själva och Gud. Vi behöver en inre stilla plats och fristad – en inre helgedom som vi alltid bär med oss oberoende av tid och rum. Så hur ska man hitta dit?

Abbot Christopher citerar ur den helige Benedikts Regel (RB prolog 23-26) – vilken i sin tur citerar eller i alla fall refererari till Ps 15:1-3

Herre, vem får gästa ditt tält?
Vem får bo på ditt heliga berg?
Den som lever oförvitligt och gör det rätta
och är sann i tal och tanke.
Den som inte går med förtal,
inte vållar sin nästa skada
och inte smädar sin granne.

– och förtydligar:

Vi kan inte ena stunden behandla människor illa och i nästa stund finna helig stillhet. För att finna det heliga rummet i vårt inre måste vi först se det heliga i vårt dagliga liv. (Rummet inom dig, s 30)

Det är därför dörren till den inre helgedomen är dygden; vi måste välja att omvärdera vår tillvaro (välja bort konsumtionssamhället) och prioritera det som är viktigt – relationerna till varandra, till världen, till Gud.

Det sätt på vilket dygden blir till något heligt i vardagen utläggs något senare i boken på följande sätt:

Om vi ser ett liv med dygd och moral som det rätta sättet att leva, oavsett vad dygden kostar oss, då är dygden helig. Dygden är dörren till helig stillhet därför att dygden inte är en konsumtionsprodukt; den är inte bara en tillflykt från vår oro eller från ett stressigt liv eller något vi kan köpa för att lindra det moderna livets effekter. Dygd och moral är erkännandet av det heliga i vardagslivet.

När vi öppnar dörren till dygden och moralen i vårt privatliv och arbetsliv öppnar vi också vägen till stillhet och frid för oss själva och andra. Det blir möjligt för oss att leva ett helt liv, med samma värderingar hemma och på jobbet, ett öppet liv utan något som behöver döljas.

(Rummet inom dig, s 34)

Övning

Abbot Christopher föreslår att vi kan använda ett utdrag ur Regeln (RB 4:22-28) för att skärskåda samvetet.

Jag ger inte vreden fritt lopp.
Jag hyser inte agg.
Jag bär inte svek i hjärtat.
Jag bjuder inte falsk frid.
Jag överger inte kärleken.
Jag går inte ed, för att inte begå mened.
Jag talar sanning av hjärtat och med munnen.ii
(Rummet inom dig, s 32-33)

Tycker vi att det är svårt att säga texten högt, ska vi läsa den varje morgon som en maning, och varje kväll som en checklista. Tänk tillbaka på dagen, och gläd dig åt varje tillfälle du varit sann mot texten. Erkänn ditt misslyckande om du inte klarat att leva upp till den. Gör vi detta till en daglig övning och gör den uppriktigt, kommer den att börja forma våra dagar och våra möten.

Min erfarenhet av denna övning

Jag är en tämligen odisciplinerad varelse när det kommer till att göra saker för min egen skull – jag har därför haft svårt att företa mig att göra denna övning regelbundet. När jag gjort den är det dock oftast frasen ”jag överger inte kärleken” som jag fastnar på. Framför allt känner jag en skuld över att jag inte nog uppskattar min tillvaro, när jag vet att det finns så många andra här i världen som far illa. Jag känner också skuld för att jag inte gör tillräckligt för att hjälpa de nödlidande som kommer i min väg – att jag inte stannar och pratar med försäljaren av de hemlösas tidning och köper ett exemplar, att jag inte ser till att få iväg min kasse med kläder som stått sen innan jul och väntat på att få komma andra till godo …

Jag upplever att Gud visar mig på olika saker som jag behöver bearbeta just genom att låta dem komma i min väg. För ett år sedan handlade det om dömande av andras handel och vandel – inte uttalat, inte i ord, men i tanken. Nu tycks det vara min bristande kärleksfullhet som är i fokus, plötsligt ser jag tiggande och/eller hemlösa människor i en utsträckning jag inte gjorde förr, och jag känner allt större uselhet över att bara gå förbi …

Gud, beveka mitt hjärta och ge mig kraft att vara dina händer och kärleksfulla ögon i en kall och hård värld. Amen.

När vi nu har funnit och öppnat dörren till våra inre helgedomar är det dags att lägga ut golvet. Det gör vi i nästa post.

——————————————————–

i Jag har inte hittat någon svensk bibelöversättning som Regelns citat stämmer med ord för ord. Det närmaste jag kommit är Karl XII:s Bibel, sedermera Reformationsbibeln (som bygger på Textus Receptus och motsvarar King James Version i den engelskspråkiga världen), men enligt Svenska Reformationsbibelsällskapets hemsida (http://www.bibel.se/viewNavMenu.do?menuID=22) har ännu ingen mordern översättning av Psaltaren gjorts.

ii I Regeln finns inga bibelhänvisningar till just detta avsnitt (det finns till andra omkringstående), men dessa förhållningsregler går att härleda ur olika textställen, t ex Gal 5:20, 22; Rom 1:29; Matt 5:33-37; Ef 4:25-32

Rummet inom dig – Ekevi I

Under det gångna året har jag varit med i en hemgrupp. Vi är en handfull kristna med olika samfundsbakgrund som träffas och äter, studerar och ber ihop. Huvudinriktningen för studierna är praktisk teologi; att vi inte enbart ska lära oss mer rent teoretiskt och intellektuellt utan att det vi läser ska få konsekvenser i våra liv i praktiken. Hela våren 2012 ägnade vi åt Didaché, under sommaren och hösten har vi experimenterat med nattvardsordningar och tagit upp bibelställen som enskilda i gruppen funnit problematiska.

Dessa studier och experiment har väckt en längtan i mig att fördjupas i min andlighet. Därför håller jag nu på att läsa boken Rummet inom dig – Klostervisdom för vardagen. Abbot Christopher Jamison vid benediktinerklostret Worth Abbey, England, har skrivit boken utifrån sina erfarenheter av sökande människor på retreat. Boken riktas specifikt till sekulariserade, vilket givetvis påverkar språket och upplägget med konkreta förklaringar och korta bakgrundsbeskrivningar.

Boken börjar med en prolog som utmynnar i öppningsorden till den helige Benedikts regel (benediktinerordens stadgar): ”Lyssna, min son, till Mästarens undervisning och böj ditt hjärtas öra.” (Rummet inom dig, s 9).

Inledningen berättar att syftet med boken är att läsaren ska kunna bygga sig en inre helgedom, en inre stilla plats, med hjälp av sju steg ur den monastiska traditionen. Här i Skogen heter min inre helgedom ”Ekevi”, och alla poster som har med den att göra kommer att ha den rubriken – i alla fall så länge jag bloggar utifrån den här boken.

Jag har tänkt skriva en serie bloggposter om min läsning och tillämpning av de råd abbot Jamison ger, med utgångspunkt från bokens rubriker. Jag hoppas att du vill växa med mig, dela med dig av de tankar och upplevelser som väcks i dig när du läser mina texter och förhoppningsvis att du också vill göra de övningar som jag utformat utifrån läsningen av boken.

Nästa post i serien utgår från bokens första del, som adresserar vardagslivet och människans behov av stillhet.

Meningen med livet eller det här med att ge och att få

@Rikard_Nilsson ställde häromdagen frågan ”varför är det roligare att ge än att få?” på twitter (eller i alla fall en fråga med den innebörden, om jag nu inte minns ordagrant). Jag svarade: ”För att se reaktionen hos mottagaren. Att veta att man valt precis rätt gåva till den personen.”

Jag är ganska bra på att välja presenter att ge bort, om jag får säga det själv. Om jag känner personen väl är det lätt. För det mesta. Personer jag känner mindre väl är det svårare att hitta bra presenter till. För poängen är ju att ge bort något som den andra verkligen uppskattar, något som minner om det band som finns mellan givare och mottagare.

En present som fick precis den reaktion jag hoppats på var när min gode vän Mackan fyllde år förra året. Vi hade så smått börjat hitta varandra i ett gemensamt litteraturintresse och han hade nog börjat prata med mig om Lovecraft – en författare jag kände igen namnet på men inte hade läst något av eller kunde placera. En av de mest kända varelserna från Lovecrafts värld är Cthulhu – en mycket gammal gudom vars utmärkande drag är tentakler i ansiktet och vingar på ryggen. Ja, och så att han driver folk från vettet innan han förtär dem.

Jag googlade lite på det där monstret och snubblade över en blogg från en tjej som virkade såna där och sålde på etsy.com. Men hon hade också en länk till en annan blogg där mönstret till figuren fanns. Eftersom jag själv handarbetar och det inte verkade vara ett alltför svårt mönster kom jag fram till att en sådan här liten figur skulle vara den perfekta presenten till Mackan. Vilket det visade sig vara. Han bloggade om det här.

Vad har nu detta med meningen med livet att göra? Jo, detta att ge ut av sig själv, av sina tillgångar, av sin tid eller möda – allt detta är ett uttryck för kärlek. Kärlek som attityd till sin omgivning. Att se dem man har omkring sig, att göra livet lite lättare, lite bättre för dem.

När man har fått kläm på det där att ge till dem som står en närmast är det läge att lyfta blicken och se dem som står lite längre ifrån en. Dem som har det sämre än en själv. Det kan vara svårt att veta vad man ska göra där, men det finns organisationer man kan vända sig till. Vid den här tiden på året har t ex Frälsningsarmén Julgryteinsamlingar över hela landet.

Och vill man göra en insats på den globala arenan såg jag bussreklam för den här organisationen häromdagen: http://secretsantamovement.com/ Ge bort en get och förändra livet för en hel familj.

Nu blev det här på slutet ganska fokuserat på att ge monetära gåvor. Det är inte min poäng. Bidra med vad du har att ge – i tid, i engagemang, i omtänksamhet. Franciscus av Assissi lär ha sagt: ”Predika så mycket du kan. Om nödvändigt, använd ord.” Det är så jag vill leva. Det är därför jag är här: för att göra världen lite bättre, för en människa i taget.