Krakens årsdag

Den här veckan är det ettårsjubileum för min träskvandring – denna omgång. Ännu ser jag varken början eller slut, bara träskmark överallt. En och annan fast tuva, visserligen, men fortfarande träskmark. Så jag firar denna milstolpe med en liten dikt.

 

Krakens årsdag

Tentakler i en tekopp
Mörkrets virvlar stiger
Töm den om du vågar
Drick dig sanslös

I ett slag övergick livsledan i livsångest
Med förfärande tydlighet lyser all strävans meningslöshet klar
Det finns själsmörker som ingen choklad i världen kan fördriva
Vi har alla ett oändligt behov av tröst

 

 

Annonser

Idag är ännu en dag när jag funderar på det här med tid. På ord som otid och tidsfördriv. Dagar som den här står jag utanför tiden, ensam och avsides. Jag är misteln som långsamt slingrar sig runt de övriga förhållandevis snabbväxande murgrönestjälkarna. Bara ibland får mitt och era tidsplan kontakt, för en kort stund delar vi samma rumtid – sedan står jag ensam vid sidan av igen. Undrar om det var så här Momo i Momo eller Kampen om tiden av Michael Ende kände sig när de grå männen gav henne all tid i världen medan de stal den för alla hennes vänner?

När ingen delar ens tid spelar det ingen roll vad man gör med den. Därför sitter jag i soffan, seg och initiativlös, låter tv:ns utbud skölja över mig, vare sig det är intressant eller ej. Betraktar människor som inte har med mig att göra. Åskådare till andras liv.

Varifrån kommer alla andras drivkraft? Varför vill jag ingenting? Och i den mån jag vill någonting, varför är det så svårt? Inte var det väl det här Gud tänkte när han skapade människor?

Herren Gud sade: ”Det är inte bra att mannen är ensam. Jag skall ge honom någon som kan vara honom till hjälp.” 1 Mos 2:18

Var finns min kommunitet? Var finns mitt sammanhang? Var är min hjälp?

Kampen om tiden

Träskvandring II

Efter en natt då jag för det första hade väldigt svårt att somna och för det andra vaknat många gånger, vaknar jag till slut tidigt (naturligtvis) med ett driv att äntligen få kliva upp och göra något – men så fort jag är uppe avdunstar förstås all drivkraft som morgondis i sommarsol. Alla idéer som tumlade om i huvudet leker kurragömma med medvetandet och låter sig inte lockas fram. Istället fylls hjärnan av en sång som skrevs och framfördes av ett rockband i ungdomsgruppen i min uppväxtförsamling.

 

Här och nu
ser jag ingenting
av det som jag såg en gång.

[—]

Ja, jag önskar att jag
kunde tro lite mer
på att du har förmåga
att göra under.

Ja, jag önskar att jag
kunde tro lite mer
för du har ju förmågan
att göra under …

 

Och jag tänker att det kommer att bli en sån dag. Efter två timmars vakenhet kommer jag att bli dödstrött igen, och vare sig jag lägger mig och somnar om igen eller ej kommer tröttheten att sitta i resten av dagen. Jag kommer inte att få något gjort idag heller.

Hur länge, Gud?
Hur länge måste jag vänta på dödens befrielse?

 

Ja, jag önskar att jag
kunde tro lite mer
på att du har förmåga
att göra under …

Fyller en, fyller alla, fyller särskilt jag …

Jag fyllde år för drygt en månad sen.

Hur många är oviktigt i sammanhanget, men det är i alla fall många nog för att jag ska kunna säga saker som ”men det var för 15 eller 20 år sen”. Och det är få nog för att jag ska kunna känna mig främmande för tanken att jag kan ha ett tidsperspektiv på 15 eller 20 år bakåt i tiden i min egen livshistoria.

Nå. Jag fyllde år. Och fick en hälsning från pastorn i min uppväxtförsamling.

Konsten att fylla år är att låta varje dag vara fylld med Närvaro! Grattis! löd den.

Det fick mig att fundera. På det här med att fylla år.

Fylla år.
Som ett hål att stoppa igen.
Dag efter dag efter dag i en ändlös rad.
Tomhet efter tomhet att utplåna.
Fylla. År.
Fylla. Med vad?

Det funderar jag på just nu, när livet känns så oändligt långt, tomt och meningslöst. När jag inget vill, inget förmår.

Och häpnar över alla dessa år, som, trots allt, ändå fyllts.

——-

(Om du undrar över bloggpostens titel, så är det en allusion på en sång av David Schutrick från mitten av 90-talet. Tyvärr har jag inte hittat den online.)

Träskvandring

Idag lär vara den deppigaste dagen på året. Åtminstone om man får tro den brittiske forskaren Cliff Arnall.

Och vad är då lämpligare än att jag skriver lite om min bortavaro från twitter och bloggen på sistone. Om nu någon märkt det. Jag har ägnat mig åt träskvandring igen. Och försöker nu återhämta mig. Vartefter jag orkar med återvänder jag till offentligheten igen. Ha tålamod med mig.

Samtidigt vill jag passa på att lägga ut ännu en dikt på bloggen. Denna dikt är sprungen ur höstens träskvandringar och skrevs egentligen till ett Halloweenevent som skulle ägt rum 2011-10-31, men som tyvärr aldrig blev av. Dock, dikten skrevs. Och blir härmed offentliggjord.

 

No. 18 – en skräcksonett

Kan du jämföras med en höstnattsstorm?
Mer fruktansvärd är du, mer djävulskt lömsk;
oktobermörkret fann hos dig sin form
– becksvart, om än med bleka månen drömsk

Ej ens en iskall havsvinds frenesi
i hällregnstrummandet för evigt ven;
en gång till slut dog vindens raseri,
våt gnistra’ asfalten i gatlyktssken.

Men du omättlig krälar fram ur djupet
med slingrande tentakler, vassa klor;
besätter dina offer, oförtrutet
– förvrängande all tillit, allt de tror.

Kött slits från ben, svårt sargas varje kropp.
Där du inträder överges allt hopp.