Träskvandring II

Efter en natt då jag för det första hade väldigt svårt att somna och för det andra vaknat många gånger, vaknar jag till slut tidigt (naturligtvis) med ett driv att äntligen få kliva upp och göra något – men så fort jag är uppe avdunstar förstås all drivkraft som morgondis i sommarsol. Alla idéer som tumlade om i huvudet leker kurragömma med medvetandet och låter sig inte lockas fram. Istället fylls hjärnan av en sång som skrevs och framfördes av ett rockband i ungdomsgruppen i min uppväxtförsamling.

 

Här och nu
ser jag ingenting
av det som jag såg en gång.

[—]

Ja, jag önskar att jag
kunde tro lite mer
på att du har förmåga
att göra under.

Ja, jag önskar att jag
kunde tro lite mer
för du har ju förmågan
att göra under …

 

Och jag tänker att det kommer att bli en sån dag. Efter två timmars vakenhet kommer jag att bli dödstrött igen, och vare sig jag lägger mig och somnar om igen eller ej kommer tröttheten att sitta i resten av dagen. Jag kommer inte att få något gjort idag heller.

Hur länge, Gud?
Hur länge måste jag vänta på dödens befrielse?

 

Ja, jag önskar att jag
kunde tro lite mer
på att du har förmåga
att göra under …

Annonser

Allting går att sälja med mördande reklam

Ja, du får ursäkta, men nu går det inte längre. Jag har sett ett inslag för mycket av märklig reklamfilm för att låta det vara. Jag måste få gnälla lite.

Första fallet: Kossorna som bryter sig in i en jordgubbsodling för att de blir sugna – på yoghurt. Ursäkta, men är inte det rätt märkligt? Varför skulle kor gilla yoghurt? Känns nästan snudd på kannibalistiskt. Det är väl i och för sig mer i linje med ”bröstmjölksglassen” som lanserades (minns inte var, men antagligen i USA) för några (okej, rätt många) år sedan, men hur som helst fullständigt vrickat. I mina ögon.

Andra fallet: ett elbolag gör reklam för att de har 500 elavtal där konsumenten inte betalar mer än inköpspriset för elen. Med andra ord 500 elavtal som inte ger företaget någon vinst utöver chansen att bygga långvariga kundrelationer. Och det är väl inte mycket att irritera sig på, om det inte vore för att språkpolisen i mig reser sig i sin fulla längd och ilsket hytter med pekfingret. Deras krok är nämligen ”först till kvarn …” Uppenbarligen har copywritern inte en susning om vad uttrycket betyder. Förmodligen inte heller att uttrycket inte är fullständigt. För hela ordspråket är ”först till kvarn får först mala”. Vilket innebär att alla har tillgång till erbjudandet, men de som är snabbast får tillgång till det först. De senkomna får bara vänta längre på tjänsten.

Så. Skönt att få häva ur sig lite. Tack för att du lyssnade.

Fyller en, fyller alla, fyller särskilt jag …

Jag fyllde år för drygt en månad sen.

Hur många är oviktigt i sammanhanget, men det är i alla fall många nog för att jag ska kunna säga saker som ”men det var för 15 eller 20 år sen”. Och det är få nog för att jag ska kunna känna mig främmande för tanken att jag kan ha ett tidsperspektiv på 15 eller 20 år bakåt i tiden i min egen livshistoria.

Nå. Jag fyllde år. Och fick en hälsning från pastorn i min uppväxtförsamling.

Konsten att fylla år är att låta varje dag vara fylld med Närvaro! Grattis! löd den.

Det fick mig att fundera. På det här med att fylla år.

Fylla år.
Som ett hål att stoppa igen.
Dag efter dag efter dag i en ändlös rad.
Tomhet efter tomhet att utplåna.
Fylla. År.
Fylla. Med vad?

Det funderar jag på just nu, när livet känns så oändligt långt, tomt och meningslöst. När jag inget vill, inget förmår.

Och häpnar över alla dessa år, som, trots allt, ändå fyllts.

——-

(Om du undrar över bloggpostens titel, så är det en allusion på en sång av David Schutrick från mitten av 90-talet. Tyvärr har jag inte hittat den online.)

Träskvandring

Idag lär vara den deppigaste dagen på året. Åtminstone om man får tro den brittiske forskaren Cliff Arnall.

Och vad är då lämpligare än att jag skriver lite om min bortavaro från twitter och bloggen på sistone. Om nu någon märkt det. Jag har ägnat mig åt träskvandring igen. Och försöker nu återhämta mig. Vartefter jag orkar med återvänder jag till offentligheten igen. Ha tålamod med mig.

Samtidigt vill jag passa på att lägga ut ännu en dikt på bloggen. Denna dikt är sprungen ur höstens träskvandringar och skrevs egentligen till ett Halloweenevent som skulle ägt rum 2011-10-31, men som tyvärr aldrig blev av. Dock, dikten skrevs. Och blir härmed offentliggjord.

 

No. 18 – en skräcksonett

Kan du jämföras med en höstnattsstorm?
Mer fruktansvärd är du, mer djävulskt lömsk;
oktobermörkret fann hos dig sin form
– becksvart, om än med bleka månen drömsk

Ej ens en iskall havsvinds frenesi
i hällregnstrummandet för evigt ven;
en gång till slut dog vindens raseri,
våt gnistra’ asfalten i gatlyktssken.

Men du omättlig krälar fram ur djupet
med slingrande tentakler, vassa klor;
besätter dina offer, oförtrutet
– förvrängande all tillit, allt de tror.

Kött slits från ben, svårt sargas varje kropp.
Där du inträder överges allt hopp.

 

Snödikter

Det är en grön jul i Skogen i år. Vilket i själva verket betyder barmark, gråkallt och ingen julstämning. Så för att muntra upp mig (och er) kommer här några snödikter jag skrev för tio år sen.

 

Den första snön

Lyckan kvillrar i bröstet                                                                                 som snöflingorna virvlar i gatlyktans sken.                                               Jag vill inte somna lycklig;                                                                           lyckan kanske inte finns kvar när jag vaknar.

 

Snöflingor i mörkret

Snöflingor i mörkret.                                                                                    Världen vilar välsignad                                                                                 i vinterskrud.

 

Vit lycka i själens djup

Vit lycka i själens djup.                                                                                 Vinterns första snö                                                                                        i virvlande dans.

I väntan på Godot

Idag har jag funderat mycket på tid. Eller snarast mitt eget förhållande till tid.

Tid som fenomen är intressant. Det är en fysikalisk storhet, men i själva verket finns inte tid i sig. Det vi tänker på som tid är människoskapat. Det är ett sätt att dela in tillvaron i enheter för förändring. Tid existerar nämligen inte utan förändring.

Vi delar in året i årstider därför att vädret förändras enligt ett återkommande mönster som påverkar växtligheten och naturen omkring oss. Vi delar in årstiderna i månader därför att månen och jorden ändrar positioner relativt varandra på ett observerbart sätt. Vi delar in dygnet i natt och dag därför att jorden rör sig kring sin egen axel och därmed regelbundet lägger halva planeten i solskugga.

År, veckor, timmar, minuter och sekunder är begrepp som inte mäter något annat än godtyckligt bestämda enheter av förändring. Om någon förändring sker. Här kommer min poäng: om ingen förändring sker, förflyter det då egentligen någon tid?

Jag är arbetssökande. Har varit det i ¾ år nu, den här vändan. Och konstaterar att jag har all tid i världen. Eller nästan ingen tid alls, beroende på hur man vill uttrycka det. Det finns nämligen inga bestämda enheter för förändring i mitt liv. Eller nästan inga. De som finns ligger långt isär.

Visst har jag dagar och nätter som alla andra, men det finns inget som bestämmer att jag måste göra något särskilt under endera dagtid eller nattetid. Kanske är det därför jag har så otroligt svårt att få dygnet på rätt köl, vilket jag skrivit om tidigare. Jag har lyckats sabba min biologiska klocka så att jag inte heller upplever hunger som tillräckligt tvingande förändring för att byta aktivitet.

Jag sysselsätter mig, det gör jag. Men det är jag själv som bestämmer med vad, och hur länge. Jag har ingen arbetsdag, ingen agenda. Den enda regelbundna aktivitet jag har numera är kören jag övar med en gång i veckan. Varje annan rolig sak som bryter monotonin blir superviktig.

Kanske får jag skylla mig själv. Kanske är det mitt eget fel att jag är odisciplinerad och inte klarar av att mäta ut lagom enheter för att göra sådant som måste göras – söka jobb, laga mat, diska, städa – och sådant jag vill göra – sy, brodera, virka, sticka, läsa, skriva. Det har till och med gått så långt att sådant jag egentligen vill göra inte känns viktigt att göra. För det behöver inte göras nu, så att jag hinner göra det innan nästa tidsperiod för det jag måste göra inträder. Jag kan göra det när som helst. Och när jag kan göra det när som helst, blir det inte gjort alls.

Eller kanske är det en följd av ett systemfel under min uppväxt. På bloggen Magnihasa finns en intressant post om hur skolan har lärt oss att allt ska göras i slutna tidsenheter och att egna initiativ bestraffas.

Men hela själva systemet med att vara arbetssökande upplever jag som I väntan på Godot, Samuel Beckets drama. Finns det jobb? – Det påstås det. Kvalificerar jag för jobb jag är intresserad av? – Det påstås det. Är jag anställningsbar? – Det påstås det. Kommer jag att bli anställd igen? – Vem vet?